Dags att packa väskan igen efter en toppenvecka i gamla hemstaden Norrköping. Inte lika kul att packa den nu som när man skulle hit. Dels för att spänning och förväntan är borta men oxå för att det alltid lite mer att packa ner när man ska hem som ger mig huvudvärk. Hur ska allt få plats? Alltid nåt shoppat och en och annan present man fått. Inget jag klagar på dock :-D  Hur som helst har vi haft en underbar vecka med mycket kärlek och skratt med nära och kära. Livet när det är som bäst! Och att solen dessutom lyst över oss alla sju dagar är ju bara plus. Men hur bra vi än haft det så är det ju härligt att komma hem oxå. Sin egen säng, sina egna rutiner. Borta bra men hemma bäst, är nog den mest sanna frasen som finns. Tack och hej Norrköping,  vi ses i augusti!    

Idag kom dagen som vi planerat ett tag men ändå såå jobbig. Min prins, min stora kärlek åkte till Marrocko tidigt i morse. Unnar verkligen honom att träffa sin familj igen efter så lång tid. Bröder, systrar, sin pappa och syskonbarn han ens inte sett. Men saknaden är redan stor. Hittade en t-shirt som han hade igår. Har sniffat i mig hans underbara doft! Kommer nog inte tvätta den. Ska jag somna till på kvällarna. Då känns det som han är lite hos mig...      

När jag ändå bjuder på hur sjuk jag är så kan jag nu också ta er tillbaka till i julas. Älskar julen och det var dax att klä granen ( ca en månad före jul ) Fram med den inplastade plastgranen, kulor, glitter och glamour. Är så taggad när jag inte hittar julgransfoten. Inte i källaren ihop med det andra kraffset, inte på inglasade altanen som var fullt med skit. Vände och vred i varenda vrå i hemmet. Letade även febrilt bland mina kläder. Hade jag sett en tio kilos julgransfot där tidigare kanske?  Nä, den va tamefan ingenstans! Och jag som absolut ville ha upp min gran NU denns november kväll ungefär vid elva snåret. Och då kommer förstås Ulla fram. Hon heter så, min dåliga psyke kompis som hälsar på ibland. Först vansinnig och får ett utbrott så kartonger i källaren far åt alla håll samtidigt som dottern får skäll för att hon tidigare inte hjälpt sin sååå stackars mamma. Sen står jag i hallen och gråter hejdlöst i armarna på min tröstande man. Sen ligger jag i fosterställning i min säng och känner att hela julen är förstörd. En jävla julgransfot har förstört hela min jul! Tills jag hör min dotters vackra änglaröst ropa, men mamma här är den ju! Hela tiden har åbäket legat precis vid dörren in till mitt källarförråd. Ååå vilken lycka! Julen är räddad. Ganska snabbt är jag igång och klär min älskade gran. Livet leker och jag sjunger im so happy, en för stunden egenskriven sång. Min älskade fina unge tittar på mig och säger, och du mamma säger att jag behöver psykologhjälp.....  

För några år sen när jag blev sjuk i själ och sinne så fick jag problem med minnet. En av anledningarna till att jag är sjukskriven. Pluggar man och jobbar inom vården så är det nog ganska bra om man har någorlunda koll på minnet. Att glömma någon och dess behov är ju kanske inte så bra. Det är ju inte så att jag glömmer ibland som alla gör utan mitt påverkar vardagen ganska mycket. Inte alls ovanligt att jag ganska snabbt tappat vad jag egentligen gjorde på netto, så både fläskfile och tandkrämen ligger kvar i dramaten...Alla läkarbesök el möten jag missat. Lappar hänger överallt för att påminna mig. Ganska frustrerande många ggr. Som en gång när en kvinna skulle komma hem till mig. Vi skulle ha ett möte ang något. Och hon skulle komma hem till mig för att jag ibland inte vill gå ut bland folk för ångest osv. Hur som helst så ringde det på dörren på avtalad tid som jag självklart glömt! Mm, och när jag har mina -inte klarar av att gå ut dagar- så gillar jag inte heller när det oväntat ringer på dörren ( som egentligen inte var oväntat ju ). Smyger ut för att kolla vem det är. Ja just fan hon skulle komma idag! Och eftersom jag glömt, va jag heller inte förberedd, så då öppnade inte jag. Men självklart går människan altanvägen och knackar på! Varav jag gömmer mig bakom en vägg, och bara hoppas att hon inte såg mig. Samtidigt som dottern står och tjuter av skratt över hur sjuk hennes mamma måste sett ut. Halvt hysterisk över att någon stackars krake på utsidan väntar på kaffet jag lovat. Kan också meddela att jag då hade bombaderat hela dörrhandtagets undersida med häftstift. Varför tar vi en annan gång men jag tackade Gud iallafall att hon inte hade testat att öppna min dörr. Sa jag att jag ibland inte mår psykiskt bra och att jag är glömsk?    Doris, min följeslagare

På lördag om en vecka åker min prins till Marrocko. Och av ett par anledningar så är ingen returbiljett bokad än. Alltså hur länge han blir borta vet vi inte. En anledning är att han inte varit hemma på 8 år! Inte träffat sin familj på så länge. Han klarade inte att åka hem efter att sin mamma dog. Men efter mycket pushade från min sida så är nu resan bokad. Hans pappa börjar bli gammal och jag vill inte Morad ska vänta så länge så det till slut blir för sent. Själv skulle jag bli tokig om jag inte fått se min familj på så lång tid!  Att vi inte heller bokat en hembiljett beror på att jag den närmaste framtiden kommer lägga all energi och vaken tid på Karolina. Nu när vi fått ADHD och AUTISM diagnoser så ska jag göra allt i min makt för att hon ska må bra!  Inga mer självmordstankar, ingen mer depression eller maktlöshet står på schemat. Nu kommer jag kräva all hjälp som vi har rätt till! Nu ska hon må så bra som hon kan. Det kommer ta tid. Fler läkarbesök, bup och psykologsamtal. Men det får ta den tid det tar. Hur jag sen ska klara mig utan min andra hälft, min själsfrände, det vet jag inte. Älskar honom som jag aldrig älskat någon annan man förut. Men det jag vet är att jag måste. Och han kommer ju tillbaka. Vartefter. Tills dess kommer mamma få ta mina tårar, och Karolina hans säng. Och när han kommer hem kommer hans själ vara full med ro och jag och Karolina starka inför ett nytt kapitel som bla innehåller.....ja, det berättar jag inte än. He he    Mannen som tagit mig till kärlekshöjder som jag inte visste fanns <3  

Var ju på gyn härom dan. Absolut det värsta jag vet. Går hellre och lagar hål hos tandläkaren tio ggr på raken! Men det va bara att pallra sig dit, ett nödvändigt måste ibland. När jag äntligen så smidigt och glamoröst som möjligt kommit upp i stol-sängen så är det samma visa varje gång. Lägger mig för långt upp. Så, lite längre ner tack. Lite till, liiiite längre till. Känns som jag ska ramla ner i golvet när hon är nöjd. Och så ska man slappna av oxå! Jo tack. När man ligger där uppfläkt som sesam öppna dig, uppbänd med ett kallt, hårt och kantigt skohorn som får mig att känna att all knipövning nu är förgäves. Suck. Tänker på mr Bean i en film då han har världens största kalkon framför sig. Efter mkt möda med henne tappar han sin klocka inne i hennes gynställning. Slutar med att han kör in hela huvudet. Måtte min dr down there inte behöva gå så långt. Denna situation som jag nu låg i fick mig att undra om det inte är lättare att va man vid ett sånt här tillfälle? Där behövs inga cirkuskonster för att kravla upp i en konstig möbel, utan på ståendes fot kan bara dra fram korven, lägga den på en bricka och servera. Klart! Dock undrar jag hur doktorn gör? Låter han korven ligga kvar på sitt fat medans han tittar på den? Eller tar han den varsamt i handen som en liten kattunge och undersöker? Vad händer om kattungen just då växer lite väl snabbt? Nja, det är nog inte lättare för en karl trots allt. Men varför väljer man detta yrke i huvudtaget?  Kan förstå en polis spänning att jaga tjuvar, en fröken som älskar barn el en reseledare som vill se världen. Men gynekolog? Vad är det som lockar? Visst, en mus är väl mer vältrimmad än den andra, den tredje mindre Abbas doftande än den fjärde. Sen då?  Kul att va gift med en gynekolog. Måste va lika intressant för en sån att komma hem till kvinnans härlighet som för en kock att komma hem till väntande kastruller....Besöket gick iallafall bra och jag såg ut som jag skulle i min privata del. Men jäkligt skönt att hoppa ner från stolen och veta att nu är det ett tag tills nästa ggn. Satt ett par i väntrummet och väntade. Hoppas nån av dom bjöd på nåt extra som dr kanske kunde prata om hemma när dagens arbetserfarenheter utbyttes

Mina tårar som jag lagt dom sista åren skulle nog aldrig kunna räknas. En mamma vet att när ens barn inte mår bra så är det helvetet på jorden. Man gör allt i sin makt för att få den man älskar mest av allt , att må bättre. Men ibland hjälper inte det. Inte ens kramar, inga ord eller kärleksförklaringar tar bort smärtan i hennes själ och hjärta. Vet inte hur många nätter jag vänt och vridit på mig och undrat, kunde jag gjort nåt annorlunda?  Har jag varit en bra mamma? Har jag gjort allt jag kunnat? Tror man som mamma aldrig kommer vara tillräckligt nöjd över hur man varit eller gjort för sitt barn. Men det jag vet är att jag aldrig någonsin kommer ge upp. Kommer alltid vara vid hennes sida. Älska henne tills döden skiljer oss åt. Mitt barn är mitt liv. Andas för henne. Lever för henne. Älskar henne. Hoppas att det någonstans hjälper och räcker.    Sometimes i try to count the way and reasons that i love you, but i never seem to count that far / Dolly Parton 

En liten sann historia. ..

Det var när min morfar var ung. Han och hans grannar misstänkte att en annan grannherre hade en onormal lust för gårdens djur. Så en kväll när morfar och hans vänner såg den misstänkte bege sig mot djurens sovplatser var dom snabba att smyga efter. Och mycket riktigt, där står mannen i en syndig position med en av grisarna.  Men va f-an du kan väl gå hem och sätta på kärringen istället  sa dom till honom! Han svarade bara, äsch svin som svin!