Efter tre års frånvaro från tandläkaren, så fick mitt dåliga samvete att gå dit häromdagen. Gick hem med ett lyckorus när det visade sig att allt va helt och rent. Så jädrans skönt!  Dock 670 slantar fattigare, men kunde ju blivit myyyycket värre. Phu

Dock undrar jag varför jag ofta drömmer att tänderna bokstavligen rasar ur munnen och jag har hemsk panik! Va tvungen att leta reda på lite drömtydning. Verkar som man inte har kontroll över nån situation

och därav känner sig maktlös. Hmm...vad nu detta kan vara? Fick jag nåt att grubbla på. Rätt gott ändå att gaddarna sitter fast. Va värt pengarna    

Som ni märkt så gillar jag att skriva om minnen. Lite roligare än min stundande vardag. .

Eftersom jag själv tror på Gud så har jag sen tösen var liten berättat om min tro, Jesus, bibeln osv. Sen får hon själv välja om eller vad hon vill tro på. Året är 2008 och Karolina ska fylla sju. Vi sitter på flygplanet på väg till Rhodos ( förstås ;-) ) Det är natt och ganska tyst ombord när hon plötsligt utbrister besviket, mamma, Jesus syns ju inte någonstans! Du har ju sagt han bor i himlen!  Som en röd tråd genom flyget hördes skratt från människor som vaknat till nyheten från min dotter som just då hade kommit på att Jesus inte va på plats.

Lite senare denna natt sitter vi i en transferbuss som ska ta oss till hotellet. Bäcksvart ute och de flesta halvsover när dottern åter har en nyhet till oss. Mamma mamma, där är ju Jesus!! Hennes pappa och jag tittade på varandra och tänkte nog att nu har ungen blivit galen. Men så ser vi hur en gigantisk Jesusstaty står med armarna ut i en välkomnade gest på en hög bergstopp. Lyckan i min lilla gumma va total. Ja, vad säger man? Guds vägar är outgrundliga.   

Nu kör vi ett litet roligt minne igen va?   

Mamma och är på vår älskade ö Rhodos. Och vi gillade båda två att sitta på strandkanten och svalka benen i vågorna som sköljde ner över oss. Dock fick vi alltid bikinitrosan fylld med småsten. Min kära mor löste problemet även denna gång genom att gå ner och ut några meter i vattnet, ser sig omkring efter ev publik. När kusten va klar, ner med brallorna så långt som möjligt och skaka ur all sten. Gick ju galant som vanligt! Men precis när hon va klar så dök en grek ( tycker nog han va lite blek )  upp precis bakom ryggen på henne iförd vattenglosisar och snorkel. Vet inte vem som blev mest chockad.  Mamma som just insåg att han sett hela härligheten från första parkett, eller greken som säkert frågade sig om  han såg det han såg, eller om han upptäckt en ny fiskart på havets botten?

Dock så låg jag dubbelvikt en bit bort och nästan tappade andan av skratt! Mina stenar tömde jag på toa....  

Jag va runt 20 och på ett disco som hette Tellus. Tyckte det va tråkigt så jag valde att gå hemåt. Men någon ropade på mig från slingrande kön utanför. Det va en kille som jobbade som förman på det företaget jag jobbade på. Han frågade mig om jag inte hade lust att hålla hans sällskap. Ok det kunde jag ju göra en stund. Han skulle trots allt bjuda på nåt från baren. Vi hade det riktigt trevligt och pratade om allt mellan himmel och jord. När det sen va dags att åter igen gå hemåt så frågade han mig rakt ut om jag inte skulle med honom hem och ha lite "roligt". Kände mig tveksam. Kände mig inte attraherad av honom, och sen en förman på jobbet..Hur skulle snacket gå sen? Han såg väl min tveksamhet och sa, jag är villig att göra vad du vill i sängen. Om du så vill att jag ska ha röda lackstövlar eller hundkoppel på mig, så gör jag det. 

Jag lovar, det ända mötet jag hade med stövlar den natten va mina egna när jag snabbt sprang hem till mig själv, och hunden fick han rasta själv! 

Ps. På måndagen hälsade han inte på mig på jobbet. Kanske hade han fått någon annan att rasta hans husdjur dinglandes mellan hans röda lackisar. Vill inte ens veta....  

Skrivit lite ikväll med min moster som bor i Danmark och ligger nu och tänker. Jag har en stor familj. Ett gäng i Sverige och ett i rödvita landet. Ändå känner jag knappt någon av dom. Framförallt dom i Danmark. Kusiner som jag i stort sätt bara vet namnet på. Några känner jag lite bättre, men inte riktigt känner. Så hemskt egentligen. Massa familj som man kunde ha massa glädje av istället. Sen vet jag inte om min släkt är värst för den har mest präglat av tjafs och skitsnack tycker jag. Vuxna människor som beteer sig värre än småbarn ibland. Hur kan människor som växt upp tillsammans, helt komma ifrån varann så? Jag skulle aldrig kunna leva utan min bror. Älskar honom in i döden. Jag förstår inte. För ett par år sedan dog min ena av två mostrar. Det om något borde väl få en att vakna? Att livet och chansen till att förlåta faktiskt kan ta slut väldigt snabbt. Jag och min moster hade ingen större kontakt, men jag är så tacksam över vårat sista samtal nåt år innan hon gick bort. Allt gammalt va förlåtet och vi skrattade så vi fick till slut lägga på. Men jag ångrar ändå att man inte höll kontakten mer. Ikväll känns det dock gott att jag tog chansen att berätta för min andra moster att hon betyder mycket för mig. Önskar resten av familjen kunde göra detsamma. / Helen 

  Jag och min fina bror 

En flicka som knappt börjat skolan ligger i en husvagn någonstans i Sverige jätterädd och ledsen. Det är tyst och mörkt och två år äldre kusinen sover gott en meter ifrån. Men flickan kan inte sova. Hör varje  hjärtljud på sig själv. Snabba, för henne ekande slag. Och så kommer ljudet hon så väl känner igen och tårarna börjar bränna. Hon vet så väl vad som kommer hända och automatiskt kniper hon igen sina små lår. Kommer inte ihåg vad som hänt tidigare än den natten, men som psykologen sa många år senare, din hjärna har förträngt . Men den natten minns hon som igår. Hör hans fotsteg närma sig hennes sovplats. Och hon vet vad som nu ska ske, och ber att kusinen ska vakna. Han är framme och kryper ner hos mig och säger schyyyy. Han tar sin äckliga stora hand ner mot hennes som tappert försöker skydda sin lilla, mest oskuldsfulla plats. Men hans händer är starkare än hennes och han bänder bort fingrarna och stoppar in hans egna i hennes sen tidigare stulna vrå. Han flåsar och tvingar flickan att ta i hans. Samtidigt rullarna tårna ner på hennes kind. Han är strax klar och går och lägger sig. Flickan är förkrossad och gråter efter mamma. Och den här gången blir gråten hög och ljudlig. Den natten blev den sista. Men ärren sitter kvar. Nästan 40 år senare. Och flickan, är jag...

Bokade tid på gyn häromdan och då kom ett ooförglömligt minne fram. Va för några år sen när jag skulle ta ett cellprov på livmoderstappen. Grejen va ju den att gynläkaren aldrig lyckades få tag i lilla tappen. Hon bände och slet och stånkade i två timmar! Ja, två hemska timmar låg jag där och undrade vart jag hamnat nånstans? Ligger och blundar när jag märker att hon slutat och är helt tyst. Tittar efter och där sitter doktorn med sitt böjda huvud i sina händer varav jag frågar hur det är fatt, fastän det är jag som ligger och känner mig som en sönderplockad gås. 

Dr jag klarar inte detta. Tappen sitter så högt upp, når den inte. Vet inte hur jag ska göra!  

Jag men vad beror det på att den sitter så högt upp? Har aldrig hänt förut? ?

Dr det är för att du är så stor

Jag va?? Jag visste inte att dom inre organen flyttar på sig för att man går upp i vikt. Testa att kolla i halsen på mig, kanske är den tappen...

Hon blev så sur så hon behövde ta en paus. Under den pausen tog jag på mig och gick hem. Om nu mina organ flyttat på sig i denna stora grad då ville jag inte va med längre. Räckte att bli undersökt i ett hål..

Ps Vågade gå till en annan dr och hon hittade min bortsprungna tapp på två röda. På rätt plats dessutom. Och inte hade jag gått ner i vikt...  

Hade lagt bloggandet på hyllan för länge sen, men nu är jag här igen. Terapi,  ventilation,  dagbok. Så skönt att skriva om allt och inget. Välkommen. ...