Var ju på gyn härom dan. Absolut det värsta jag vet. Går hellre och lagar hål hos tandläkaren tio ggr på raken! Men det va bara att pallra sig dit, ett nödvändigt måste ibland. När jag äntligen så smidigt och glamoröst som möjligt kommit upp i stol-sängen så är det samma visa varje gång. Lägger mig för långt upp. Så, lite längre ner tack. Lite till, liiiite längre till. Känns som jag ska ramla ner i golvet när hon är nöjd. Och så ska man slappna av oxå! Jo tack. När man ligger där uppfläkt som sesam öppna dig, uppbänd med ett kallt, hårt och kantigt skohorn som får mig att känna att all knipövning nu är förgäves. Suck. Tänker på mr Bean i en film då han har världens största kalkon framför sig. Efter mkt möda med henne tappar han sin klocka inne i hennes gynställning. Slutar med att han kör in hela huvudet. Måtte min dr down there inte behöva gå så långt. Denna situation som jag nu låg i fick mig att undra om det inte är lättare att va man vid ett sånt här tillfälle? Där behövs inga cirkuskonster för att kravla upp i en konstig möbel, utan på ståendes fot kan bara dra fram korven, lägga den på en bricka och servera. Klart! Dock undrar jag hur doktorn gör? Låter han korven ligga kvar på sitt fat medans han tittar på den? Eller tar han den varsamt i handen som en liten kattunge och undersöker? Vad händer om kattungen just då växer lite väl snabbt? Nja, det är nog inte lättare för en karl trots allt. Men varför väljer man detta yrke i huvudtaget?  Kan förstå en polis spänning att jaga tjuvar, en fröken som älskar barn el en reseledare som vill se världen. Men gynekolog? Vad är det som lockar? Visst, en mus är väl mer vältrimmad än den andra, den tredje mindre Abbas doftande än den fjärde. Sen då?  Kul att va gift med en gynekolog. Måste va lika intressant för en sån att komma hem till kvinnans härlighet som för en kock att komma hem till väntande kastruller....Besöket gick iallafall bra och jag såg ut som jag skulle i min privata del. Men jäkligt skönt att hoppa ner från stolen och veta att nu är det ett tag tills nästa ggn. Satt ett par i väntrummet och väntade. Hoppas nån av dom bjöd på nåt extra som dr kanske kunde prata om hemma när dagens arbetserfarenheter utbyttes

Mina tårar som jag lagt dom sista åren skulle nog aldrig kunna räknas. En mamma vet att när ens barn inte mår bra så är det helvetet på jorden. Man gör allt i sin makt för att få den man älskar mest av allt , att må bättre. Men ibland hjälper inte det. Inte ens kramar, inga ord eller kärleksförklaringar tar bort smärtan i hennes själ och hjärta. Vet inte hur många nätter jag vänt och vridit på mig och undrat, kunde jag gjort nåt annorlunda?  Har jag varit en bra mamma? Har jag gjort allt jag kunnat? Tror man som mamma aldrig kommer vara tillräckligt nöjd över hur man varit eller gjort för sitt barn. Men det jag vet är att jag aldrig någonsin kommer ge upp. Kommer alltid vara vid hennes sida. Älska henne tills döden skiljer oss åt. Mitt barn är mitt liv. Andas för henne. Lever för henne. Älskar henne. Hoppas att det någonstans hjälper och räcker.    Sometimes i try to count the way and reasons that i love you, but i never seem to count that far / Dolly Parton 

En liten sann historia. ..

Det var när min morfar var ung. Han och hans grannar misstänkte att en annan grannherre hade en onormal lust för gårdens djur. Så en kväll när morfar och hans vänner såg den misstänkte bege sig mot djurens sovplatser var dom snabba att smyga efter. Och mycket riktigt, där står mannen i en syndig position med en av grisarna.  Men va f-an du kan väl gå hem och sätta på kärringen istället  sa dom till honom! Han svarade bara, äsch svin som svin!

Har valt att kalla min bogg för avskalat just för att kunna skriva  om verkligen allt. Och denna gång handlar det om en sjukdom jag har som många andra också lider av, men skäms över. Tyvärr.  Psykisk ohälsa. Jag är helt enkelt psykiskt sjuk. Och jag skäms inte längre för att prata om det. Varför skulle jag?  Är som vilken sjukdom som helst. Betyder inte att man är dum i bollen eller att man är farlig. Jag mår bara fruktansvärt dåligt. Ibland mer eller mindre. Mitt mående beror på att livet inte harvarit så snällt mot mig. Som en röd tråd genom min uppväxt fram tills nu  har det bråkat med mig och format mig till vad jag är idag. Äter antidepressiva mediciner och lugnande tabletter varje dag för att klara vardagen. Det som är jobbigt med att va psykiskt sjuk är att det inte syns utanpå. Och dom som aldrig upplevt denna sjukdom kan aldrig någonsin sätta sig in i vilket helvete det kan va. Ångesten som ibland från ena stunden till den andra som tar tag i en. Panikkänslan som börjar i magen och vandrar upp till bröstet. Det känns som man ska explodera och man vet inte vart man ska ta vägen. Går inte att sitta still. Vaggar mig fram och tillbaka eller går runt runt tills sobrilen gör sitt jobb. Eller när man bara känner sig anti och ingenting känns roligt. Och det går inte att rycka upp sig som många tror. Spelar ingen roll hur mycket man vill må bättre, har det dåliga psyket ett grepp om dig, så bestämmer den när du mår bättre. Jag ser för det mesta nog glad ut och verkar nog ganska sprallig, men innanför skalet pågår ett krig som är nästan omöjligt att besegra. Som tur är, så har jag något att leva för. Min älskade dotter. Min guldklimp,  min stora kärlek,  mitt allt.  Tack vare henne hittar jag  kraften och motivationen att kämpa. Självklart är jag inte nere i avgrunden hela tiden. Har ju ljusa och goda dagar också. Men den oinbjudna gästen dyker upp med jämna mellanrum och blir kvar tills han drar ett tag igen. Denne som borde skämmas istället som tar sig friheten att dyka upp när det passar!    Man vet aldrig vad som gömmer sig bakom ett leende 

Igår kväll tog tösen och jag en liten promenad till Ica, bla för att köpa en gurka. Men väl framme i kassan tyckte  jag den var i största laget och lade den åt sidan där kassören sitter. Han var just då vid posthörnan och när han väl kom tillbaka så började vi lika pratglada båda två att bubbla och skratta så gurkan glömdes helt av. Medans jag packade mina andra köpta grejer byts kassören ut mot en kvinnlig sådan. Så helt plötsligt sitter hon med gurkan i högsta hugg upp i luften och frågar surt, är det DU som lagt gurkan här??!! Överumplad svarade jag bara klent, ja förlåt, glömde säga till han som satt före dig. Då hade mannen i ett par som stod bakom mig pekat ut mig och sagt HON HAR LÄMNAT TILLBAKA EN GURKA DÄR!! Jag brukar inte bli mållös så lätt men då blev jag det, annars hade jag slängt upp armarna i luften och sagt, förlåt det är min, JAG SKA HA DEN!!

Kände mig som en kriminell när jag gick hem som gjort ett hemskt brott. Så hemskt så mina medborgare bara var tvungen att sätta dit mig. Gick in på Netto och köpte mig en gurka istället. Där skulle dom aldrig sätta på blåljusen eller lysa upp mig med spotlights om jag skulle råka ångra nåt i korgen. Lär dröja innan jag vågar gå till Ica igen. Om inte annat lär jag gå omvägar runt grönsaksdisken. Och jag kommer aldrig mer ångra det jag först raffat åt mig....   Va så glad över min köpta lilla gurka så jag nästan sov med den. Men då hade nog gubben börjat undra vad jag skulle ha den till, så jag lät bli

Igår när mannen klippte håret på mig satt jag med någorlunda stor spegel för att ha lite kontroll. Och jag är den som i vanliga fall inte kollar mig i spegeln mer än nödvändigt. Blir 45 i höst och det upptäckte jag nu att det börjar synas. Jag är inte rädd för att åldras och skulle aldrig någonsin lägga mig under kniven för att få ett yngre ansikte,  inte heller botox lockar. Se ut som en uppstoppad barbiedocka,  nä tack. Och inte slänger jag ut pengar på antirynkkrämer som jag inte tror ett dugg på. Naturens gång får man acceptera liksom. Än så länge har jag inte så många kråkfötter att tala om heller, men måste ansiktet falla nedåt? Har hört att med åldern så faller kroppen söderut, och det är trist. Man ser så ledsen ut i fejjan då tycker jag. Att mina bröst sen länge landat på knäna när jag tar av mig bhn, gör mig inte ett skvatt. Men ansiktet. En aning svårare att ha en tuttekasse där...Ja ja, är väl bara att gilla läget. För hur jag än vänder på funderingar så har jag ingen talan i detta fall. Hoppas bara att min kropp inte väljer flytta hur söder ut som helst. / Gammal tant    

Kan inte sova. Jag är en grubblare. Önskar jag kunde låta bli och låta dagen bära sina egna bekymmer som det står i bibeln. Men det går inte. När tankarna väl börjar rotera så hjälper inga sömnpiller, räkna får eller andra metoder. Ligger och glor i taket, vänder och vrider på mig så lakanet blir som en tarm i mitten på madrassen. Går upp en stund. Knaprar i mig halvt knäcke, ett glas mjölk. Lägger mig för att bara fortsätta grubbla. Och när jag grubblar vänds alltid gamla stenar upp. Minnen som jag inte vill ha. Men som sitter inpräntat. Varför ska alltid dom komma upp och plåga mig? Och så ångesten. Fick en attack igår kväll. Har haft det rätt ofta nu. Satt och vaggade mig fram och tillbaka, för jag hatar känslan i mellangärdet och upp i bröstet. Panikkänslan. Vet inte vart jag ska ta vägen. En sobril och sen fram med en papperspåse som jag andades i. Djuuupa andetag. Tack och lov för en förstående man och unge som även skrattade till slut när jag blåser mig blå och yr i en gammal skrynklig påse från Karamellkungen. Fick mig att börja känna bubblet i bröstet som bytte ut ångesten mot skratt. Det va över för denna gången. 

Nu är klockan strax efter sex. Ny dag. Lika bra att gå upp. Blott en dag ett ögonblick i sänder/ Helen   Min vän i nöden