När jag ändå bjuder på hur sjuk jag är så kan jag nu också ta er tillbaka till i julas. Älskar julen och det var dax att klä granen ( ca en månad före jul ) Fram med den inplastade plastgranen, kulor, glitter och glamour. Är så taggad när jag inte hittar julgransfoten. Inte i källaren ihop med det andra kraffset, inte på inglasade altanen som var fullt med skit. Vände och vred i varenda vrå i hemmet. Letade även febrilt bland mina kläder. Hade jag sett en tio kilos julgransfot där tidigare kanske?  Nä, den va tamefan ingenstans! Och jag som absolut ville ha upp min gran NU denns november kväll ungefär vid elva snåret. Och då kommer förstås Ulla fram. Hon heter så, min dåliga psyke kompis som hälsar på ibland. Först vansinnig och får ett utbrott så kartonger i källaren far åt alla håll samtidigt som dottern får skäll för att hon tidigare inte hjälpt sin sååå stackars mamma. Sen står jag i hallen och gråter hejdlöst i armarna på min tröstande man. Sen ligger jag i fosterställning i min säng och känner att hela julen är förstörd. En jävla julgransfot har förstört hela min jul! Tills jag hör min dotters vackra änglaröst ropa, men mamma här är den ju! Hela tiden har åbäket legat precis vid dörren in till mitt källarförråd. Ååå vilken lycka! Julen är räddad. Ganska snabbt är jag igång och klär min älskade gran. Livet leker och jag sjunger im so happy, en för stunden egenskriven sång. Min älskade fina unge tittar på mig och säger, och du mamma säger att jag behöver psykologhjälp.....  

För några år sen när jag blev sjuk i själ och sinne så fick jag problem med minnet. En av anledningarna till att jag är sjukskriven. Pluggar man och jobbar inom vården så är det nog ganska bra om man har någorlunda koll på minnet. Att glömma någon och dess behov är ju kanske inte så bra. Det är ju inte så att jag glömmer ibland som alla gör utan mitt påverkar vardagen ganska mycket. Inte alls ovanligt att jag ganska snabbt tappat vad jag egentligen gjorde på netto, så både fläskfile och tandkrämen ligger kvar i dramaten...Alla läkarbesök el möten jag missat. Lappar hänger överallt för att påminna mig. Ganska frustrerande många ggr. Som en gång när en kvinna skulle komma hem till mig. Vi skulle ha ett möte ang något. Och hon skulle komma hem till mig för att jag ibland inte vill gå ut bland folk för ångest osv. Hur som helst så ringde det på dörren på avtalad tid som jag självklart glömt! Mm, och när jag har mina -inte klarar av att gå ut dagar- så gillar jag inte heller när det oväntat ringer på dörren ( som egentligen inte var oväntat ju ). Smyger ut för att kolla vem det är. Ja just fan hon skulle komma idag! Och eftersom jag glömt, va jag heller inte förberedd, så då öppnade inte jag. Men självklart går människan altanvägen och knackar på! Varav jag gömmer mig bakom en vägg, och bara hoppas att hon inte såg mig. Samtidigt som dottern står och tjuter av skratt över hur sjuk hennes mamma måste sett ut. Halvt hysterisk över att någon stackars krake på utsidan väntar på kaffet jag lovat. Kan också meddela att jag då hade bombaderat hela dörrhandtagets undersida med häftstift. Varför tar vi en annan gång men jag tackade Gud iallafall att hon inte hade testat att öppna min dörr. Sa jag att jag ibland inte mår psykiskt bra och att jag är glömsk?    Doris, min följeslagare