Har valt att kalla min bogg för avskalat just för att kunna skriva  om verkligen allt. Och denna gång handlar det om en sjukdom jag har som många andra också lider av, men skäms över. Tyvärr.  Psykisk ohälsa. Jag är helt enkelt psykiskt sjuk. Och jag skäms inte längre för att prata om det. Varför skulle jag?  Är som vilken sjukdom som helst. Betyder inte att man är dum i bollen eller att man är farlig. Jag mår bara fruktansvärt dåligt. Ibland mer eller mindre. Mitt mående beror på att livet inte harvarit så snällt mot mig. Som en röd tråd genom min uppväxt fram tills nu  har det bråkat med mig och format mig till vad jag är idag. Äter antidepressiva mediciner och lugnande tabletter varje dag för att klara vardagen. Det som är jobbigt med att va psykiskt sjuk är att det inte syns utanpå. Och dom som aldrig upplevt denna sjukdom kan aldrig någonsin sätta sig in i vilket helvete det kan va. Ångesten som ibland från ena stunden till den andra som tar tag i en. Panikkänslan som börjar i magen och vandrar upp till bröstet. Det känns som man ska explodera och man vet inte vart man ska ta vägen. Går inte att sitta still. Vaggar mig fram och tillbaka eller går runt runt tills sobrilen gör sitt jobb. Eller när man bara känner sig anti och ingenting känns roligt. Och det går inte att rycka upp sig som många tror. Spelar ingen roll hur mycket man vill må bättre, har det dåliga psyket ett grepp om dig, så bestämmer den när du mår bättre. Jag ser för det mesta nog glad ut och verkar nog ganska sprallig, men innanför skalet pågår ett krig som är nästan omöjligt att besegra. Som tur är, så har jag något att leva för. Min älskade dotter. Min guldklimp,  min stora kärlek,  mitt allt.  Tack vare henne hittar jag  kraften och motivationen att kämpa. Självklart är jag inte nere i avgrunden hela tiden. Har ju ljusa och goda dagar också. Men den oinbjudna gästen dyker upp med jämna mellanrum och blir kvar tills han drar ett tag igen. Denne som borde skämmas istället som tar sig friheten att dyka upp när det passar!    Man vet aldrig vad som gömmer sig bakom ett leende 

Igår kväll tog tösen och jag en liten promenad till Ica, bla för att köpa en gurka. Men väl framme i kassan tyckte  jag den var i största laget och lade den åt sidan där kassören sitter. Han var just då vid posthörnan och när han väl kom tillbaka så började vi lika pratglada båda två att bubbla och skratta så gurkan glömdes helt av. Medans jag packade mina andra köpta grejer byts kassören ut mot en kvinnlig sådan. Så helt plötsligt sitter hon med gurkan i högsta hugg upp i luften och frågar surt, är det DU som lagt gurkan här??!! Överumplad svarade jag bara klent, ja förlåt, glömde säga till han som satt före dig. Då hade mannen i ett par som stod bakom mig pekat ut mig och sagt HON HAR LÄMNAT TILLBAKA EN GURKA DÄR!! Jag brukar inte bli mållös så lätt men då blev jag det, annars hade jag slängt upp armarna i luften och sagt, förlåt det är min, JAG SKA HA DEN!!

Kände mig som en kriminell när jag gick hem som gjort ett hemskt brott. Så hemskt så mina medborgare bara var tvungen att sätta dit mig. Gick in på Netto och köpte mig en gurka istället. Där skulle dom aldrig sätta på blåljusen eller lysa upp mig med spotlights om jag skulle råka ångra nåt i korgen. Lär dröja innan jag vågar gå till Ica igen. Om inte annat lär jag gå omvägar runt grönsaksdisken. Och jag kommer aldrig mer ångra det jag först raffat åt mig....   Va så glad över min köpta lilla gurka så jag nästan sov med den. Men då hade nog gubben börjat undra vad jag skulle ha den till, så jag lät bli

Igår när mannen klippte håret på mig satt jag med någorlunda stor spegel för att ha lite kontroll. Och jag är den som i vanliga fall inte kollar mig i spegeln mer än nödvändigt. Blir 45 i höst och det upptäckte jag nu att det börjar synas. Jag är inte rädd för att åldras och skulle aldrig någonsin lägga mig under kniven för att få ett yngre ansikte,  inte heller botox lockar. Se ut som en uppstoppad barbiedocka,  nä tack. Och inte slänger jag ut pengar på antirynkkrämer som jag inte tror ett dugg på. Naturens gång får man acceptera liksom. Än så länge har jag inte så många kråkfötter att tala om heller, men måste ansiktet falla nedåt? Har hört att med åldern så faller kroppen söderut, och det är trist. Man ser så ledsen ut i fejjan då tycker jag. Att mina bröst sen länge landat på knäna när jag tar av mig bhn, gör mig inte ett skvatt. Men ansiktet. En aning svårare att ha en tuttekasse där...Ja ja, är väl bara att gilla läget. För hur jag än vänder på funderingar så har jag ingen talan i detta fall. Hoppas bara att min kropp inte väljer flytta hur söder ut som helst. / Gammal tant    

Kan inte sova. Jag är en grubblare. Önskar jag kunde låta bli och låta dagen bära sina egna bekymmer som det står i bibeln. Men det går inte. När tankarna väl börjar rotera så hjälper inga sömnpiller, räkna får eller andra metoder. Ligger och glor i taket, vänder och vrider på mig så lakanet blir som en tarm i mitten på madrassen. Går upp en stund. Knaprar i mig halvt knäcke, ett glas mjölk. Lägger mig för att bara fortsätta grubbla. Och när jag grubblar vänds alltid gamla stenar upp. Minnen som jag inte vill ha. Men som sitter inpräntat. Varför ska alltid dom komma upp och plåga mig? Och så ångesten. Fick en attack igår kväll. Har haft det rätt ofta nu. Satt och vaggade mig fram och tillbaka, för jag hatar känslan i mellangärdet och upp i bröstet. Panikkänslan. Vet inte vart jag ska ta vägen. En sobril och sen fram med en papperspåse som jag andades i. Djuuupa andetag. Tack och lov för en förstående man och unge som även skrattade till slut när jag blåser mig blå och yr i en gammal skrynklig påse från Karamellkungen. Fick mig att börja känna bubblet i bröstet som bytte ut ångesten mot skratt. Det va över för denna gången. 

Nu är klockan strax efter sex. Ny dag. Lika bra att gå upp. Blott en dag ett ögonblick i sänder/ Helen   Min vän i nöden 

Efter tre års frånvaro från tandläkaren, så fick mitt dåliga samvete att gå dit häromdagen. Gick hem med ett lyckorus när det visade sig att allt va helt och rent. Så jädrans skönt!  Dock 670 slantar fattigare, men kunde ju blivit myyyycket värre. Phu

Dock undrar jag varför jag ofta drömmer att tänderna bokstavligen rasar ur munnen och jag har hemsk panik! Va tvungen att leta reda på lite drömtydning. Verkar som man inte har kontroll över nån situation

och därav känner sig maktlös. Hmm...vad nu detta kan vara? Fick jag nåt att grubbla på. Rätt gott ändå att gaddarna sitter fast. Va värt pengarna    

Som ni märkt så gillar jag att skriva om minnen. Lite roligare än min stundande vardag. .

Eftersom jag själv tror på Gud så har jag sen tösen var liten berättat om min tro, Jesus, bibeln osv. Sen får hon själv välja om eller vad hon vill tro på. Året är 2008 och Karolina ska fylla sju. Vi sitter på flygplanet på väg till Rhodos ( förstås ;-) ) Det är natt och ganska tyst ombord när hon plötsligt utbrister besviket, mamma, Jesus syns ju inte någonstans! Du har ju sagt han bor i himlen!  Som en röd tråd genom flyget hördes skratt från människor som vaknat till nyheten från min dotter som just då hade kommit på att Jesus inte va på plats.

Lite senare denna natt sitter vi i en transferbuss som ska ta oss till hotellet. Bäcksvart ute och de flesta halvsover när dottern åter har en nyhet till oss. Mamma mamma, där är ju Jesus!! Hennes pappa och jag tittade på varandra och tänkte nog att nu har ungen blivit galen. Men så ser vi hur en gigantisk Jesusstaty står med armarna ut i en välkomnade gest på en hög bergstopp. Lyckan i min lilla gumma va total. Ja, vad säger man? Guds vägar är outgrundliga.   

Nu kör vi ett litet roligt minne igen va?   

Mamma och är på vår älskade ö Rhodos. Och vi gillade båda två att sitta på strandkanten och svalka benen i vågorna som sköljde ner över oss. Dock fick vi alltid bikinitrosan fylld med småsten. Min kära mor löste problemet även denna gång genom att gå ner och ut några meter i vattnet, ser sig omkring efter ev publik. När kusten va klar, ner med brallorna så långt som möjligt och skaka ur all sten. Gick ju galant som vanligt! Men precis när hon va klar så dök en grek ( tycker nog han va lite blek )  upp precis bakom ryggen på henne iförd vattenglosisar och snorkel. Vet inte vem som blev mest chockad.  Mamma som just insåg att han sett hela härligheten från första parkett, eller greken som säkert frågade sig om  han såg det han såg, eller om han upptäckt en ny fiskart på havets botten?

Dock så låg jag dubbelvikt en bit bort och nästan tappade andan av skratt! Mina stenar tömde jag på toa....  

Jag va runt 20 och på ett disco som hette Tellus. Tyckte det va tråkigt så jag valde att gå hemåt. Men någon ropade på mig från slingrande kön utanför. Det va en kille som jobbade som förman på det företaget jag jobbade på. Han frågade mig om jag inte hade lust att hålla hans sällskap. Ok det kunde jag ju göra en stund. Han skulle trots allt bjuda på nåt från baren. Vi hade det riktigt trevligt och pratade om allt mellan himmel och jord. När det sen va dags att åter igen gå hemåt så frågade han mig rakt ut om jag inte skulle med honom hem och ha lite "roligt". Kände mig tveksam. Kände mig inte attraherad av honom, och sen en förman på jobbet..Hur skulle snacket gå sen? Han såg väl min tveksamhet och sa, jag är villig att göra vad du vill i sängen. Om du så vill att jag ska ha röda lackstövlar eller hundkoppel på mig, så gör jag det. 

Jag lovar, det ända mötet jag hade med stövlar den natten va mina egna när jag snabbt sprang hem till mig själv, och hunden fick han rasta själv! 

Ps. På måndagen hälsade han inte på mig på jobbet. Kanske hade han fått någon annan att rasta hans husdjur dinglandes mellan hans röda lackisar. Vill inte ens veta....