Skrivit lite ikväll med min moster som bor i Danmark och ligger nu och tänker. Jag har en stor familj. Ett gäng i Sverige och ett i rödvita landet. Ändå känner jag knappt någon av dom. Framförallt dom i Danmark. Kusiner som jag i stort sätt bara vet namnet på. Några känner jag lite bättre, men inte riktigt känner. Så hemskt egentligen. Massa familj som man kunde ha massa glädje av istället. Sen vet jag inte om min släkt är värst för den har mest präglat av tjafs och skitsnack tycker jag. Vuxna människor som beteer sig värre än småbarn ibland. Hur kan människor som växt upp tillsammans, helt komma ifrån varann så? Jag skulle aldrig kunna leva utan min bror. Älskar honom in i döden. Jag förstår inte. För ett par år sedan dog min ena av två mostrar. Det om något borde väl få en att vakna? Att livet och chansen till att förlåta faktiskt kan ta slut väldigt snabbt. Jag och min moster hade ingen större kontakt, men jag är så tacksam över vårat sista samtal nåt år innan hon gick bort. Allt gammalt va förlåtet och vi skrattade så vi fick till slut lägga på. Men jag ångrar ändå att man inte höll kontakten mer. Ikväll känns det dock gott att jag tog chansen att berätta för min andra moster att hon betyder mycket för mig. Önskar resten av familjen kunde göra detsamma. / Helen 

  Jag och min fina bror 

En flicka som knappt börjat skolan ligger i en husvagn någonstans i Sverige jätterädd och ledsen. Det är tyst och mörkt och två år äldre kusinen sover gott en meter ifrån. Men flickan kan inte sova. Hör varje  hjärtljud på sig själv. Snabba, för henne ekande slag. Och så kommer ljudet hon så väl känner igen och tårarna börjar bränna. Hon vet så väl vad som kommer hända och automatiskt kniper hon igen sina små lår. Kommer inte ihåg vad som hänt tidigare än den natten, men som psykologen sa många år senare, din hjärna har förträngt . Men den natten minns hon som igår. Hör hans fotsteg närma sig hennes sovplats. Och hon vet vad som nu ska ske, och ber att kusinen ska vakna. Han är framme och kryper ner hos mig och säger schyyyy. Han tar sin äckliga stora hand ner mot hennes som tappert försöker skydda sin lilla, mest oskuldsfulla plats. Men hans händer är starkare än hennes och han bänder bort fingrarna och stoppar in hans egna i hennes sen tidigare stulna vrå. Han flåsar och tvingar flickan att ta i hans. Samtidigt rullarna tårna ner på hennes kind. Han är strax klar och går och lägger sig. Flickan är förkrossad och gråter efter mamma. Och den här gången blir gråten hög och ljudlig. Den natten blev den sista. Men ärren sitter kvar. Nästan 40 år senare. Och flickan, är jag...

Bokade tid på gyn häromdan och då kom ett ooförglömligt minne fram. Va för några år sen när jag skulle ta ett cellprov på livmoderstappen. Grejen va ju den att gynläkaren aldrig lyckades få tag i lilla tappen. Hon bände och slet och stånkade i två timmar! Ja, två hemska timmar låg jag där och undrade vart jag hamnat nånstans? Ligger och blundar när jag märker att hon slutat och är helt tyst. Tittar efter och där sitter doktorn med sitt böjda huvud i sina händer varav jag frågar hur det är fatt, fastän det är jag som ligger och känner mig som en sönderplockad gås. 

Dr jag klarar inte detta. Tappen sitter så högt upp, når den inte. Vet inte hur jag ska göra!  

Jag men vad beror det på att den sitter så högt upp? Har aldrig hänt förut? ?

Dr det är för att du är så stor

Jag va?? Jag visste inte att dom inre organen flyttar på sig för att man går upp i vikt. Testa att kolla i halsen på mig, kanske är den tappen...

Hon blev så sur så hon behövde ta en paus. Under den pausen tog jag på mig och gick hem. Om nu mina organ flyttat på sig i denna stora grad då ville jag inte va med längre. Räckte att bli undersökt i ett hål..

Ps Vågade gå till en annan dr och hon hittade min bortsprungna tapp på två röda. På rätt plats dessutom. Och inte hade jag gått ner i vikt...  

Hade lagt bloggandet på hyllan för länge sen, men nu är jag här igen. Terapi,  ventilation,  dagbok. Så skönt att skriva om allt och inget. Välkommen. ...